Med Bergens andetag är en speciell berättelse; Therese Widenfjord beskriver här två människors öden på ett mycel vackert och berörande sätt. Som med en konstnärs penseldrag målar hon med orden fram Ellies och Nicks personliga drag och med samma skicklighet fångar hon den miljö de befinner sig i.

Från barndom till vuxen ålder formar två berättarröster sina historier. Röster som på ett känslosamt sätt förmedlar tro, hopp och kärlek. Vi väljer inte platsen för vår födelse, vi väljer inte heller våra föräldrar och vår intelligens, men vi väljer våra förhållningssätt. Nick Turner och Ellie Lynn växer båda upp i vid foten av Appalacherna i delstaten Kentucky. Nick har tidigt möjlighet att stå på egna ben och gå sina egna vägar. Ellie däremot, hon styrs av samhällets makt och struktur ända fram till ålderns höst.

Fotografen Nick Turner har skapat sig ett bra liv i New York, men ungdomens misstag förföljer honom. Efter femton år reser han nu tillbaka hem till Kentucky för att få upprättelse. När han upptäcker att tiden runnit ifrån honom och det inte längre finns någon förlåtelse att få, rasar hans tillvaro. Hans pappa är döende och med mammans ord ringande i öronen lämnar han ännu en gång sitt föräldrahem.

””Man hinner det man vill”, säger hon.” Orden träffar honom hårt som en örfil.

Ellie Lynn blir tidigt föräldralös och lever under miserabla förhållanden tillsammans med sin bror. Någon där ute anar ändå hennes utsatthet och med hjälp av lagens långa arm får hon ett bättre liv på ett strukturerat boende med omvårdande personal. När boendet nu byggs om och hon förflyttas till ett mer institutionsliknande boende tappar hon den livskraft hon sakta byggt upp. Den mänskliga omvårdnaden byts ut mot stark medicinering och i ett lätt förvirrat tillstånd väljer Ellie att vandra ut mot det okända. Där ute möter hon hunden Dora och tillsamman kämpar de mot hunger, ondska och naturens nyckfulla krafter.

En gråmulen dag, precis när regnet börjar ösa ner, korsas deras vägar. En fotograf vars gloria har bleknat, en åldrande kvinna med ett barns sinne och en skabbig men mycket trogen hund.

”I går tassade regnet fram sent på kvällen. Det kom försiktigt smygande över löven innan det vågade sig fram på riktigt. Då låg jag redan inne och hörde det smattra mot skjulets plåttak. Jag var torr, varm och hade allt jag ville ha.”

Det här citatet ur ett av kapitlen om Nellie tar mina tankar till Karin Boyes dikt I rörelse. Hela Ellies väsen andas utveckling och rörelse. Trots nedsatta sociala, fysiska och mentala förmågor vågar hon vidga sina gränser, samtidigt som hon stannar upp och känner tacksamhet och trygghet i det lilla.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ur diktsamlingen Härdarna av Karin Boye

Therese Widenfjord har tidigare gett ut novellsamlingen Övervintra och Med bergens andetag gör hon sin romandebut. Jag har förhandsläst den här boken och Åsa Selling, förläggare på förlaget Romanus & Selling skriver så här om den ”Det som jag senast läste som kändes på samma sätt var Där kräftorna sjunger” och jag kan hålla med om det. Det fanns ändå några delar i den boken som jag upplevde som sega att ta sig igenom, men den känslan får jag inte här när Nicks och Ellies berättelser växelvis leder mig fram i berättelsen. Jag tar både Ellie och Nick till mitt hjärta och precis som Karin Smirnoffs Jana Kippo kommer de att stanna kvar där.

Med bergens andetag är årets första läsupplevelse.
Kanske blir den också en av årets bästa,

Maud Granholm