Bondhustrur

Bondhustrur svimmar aldrig”,
sa kirurgen på lasarettet
Inte utan stolthet berättade du om honom,
operationen, de andra doktorerna, och om
de snälla sjuksystrarna

”Bondhustrur svimmar aldrig”.
Också ett erkännande av slitet i lagården,
dessa eviga mjölkkrukor,
grismatkoket
och den livsfarliga vandringen
mellan vassa horn på foderbordet.

”Bondhustrur svimmar aldrig”.
Bra lite visste de
om dina tårar över den dödfödda kalven,
kon som halkade i båset och bröt nacken
(hennes brustna ögon)
och de vassa orden från henne,
hon där uppe i undantagslägenheten.

Traktorn under vattnet

En riktig utflykt för en gångs skull,
inte något allvarligt ärende
som för att se om det var dags att slå,
Skörda, laga ett ladutak
Eller leja några dagkarlar.
Utan en utfärd
Mest på skoj.

”Vi åker och tittar”.
Albert Erikssons traktor, en höghjulig
Bolinder Munktell
Vädrade friheten och gav sig i ett obevakat ögonblick
Iväg
nerför brantbacken och rakt ned i ån.

Tysta stod vi på stranden och
tittade på resultatet av det
misslyckade flyktförsöket.
Bara avgasröret syntes,
som ett periskop
några decimeter över
vattenytan.
”Det var tur att inte Albert satt kvar på traktorn”,
sa pappa.

Jag satt i hans knä

Jag satt i hans knä
och han läste för mig.
Ibland fel bara för att se
Om jag kunde orden
Han läste.
Förtjust, över att jag också kunde.

Jag satt bakom hans rygg
På en hösäck.
Vi åkte traktor till skogen
På väg till kojan pratade han vänligt
Om troll och tomtar och baran,
som tjuvmjölkade korna.

Jag satt bredvid honom i bilen.
”Där är kopplingen och bromsen och gaspedalen”.
Han lät mig köra Fiaten.
Jag var bara fjorton.
Det gick undan på småvägarna.
Han skrattade så magen hoppade.

Kryddoftande paket.
Avsändare Blomkvists droghandel i Örebro.
Farmor bryggde hälsote.
Han drack lydigt.
Log förläget när
de sura uppstötningarna
inte gick att dölja.

Jag fingrade tyst på bakelithörlurarna
som hängde vid sidan av sjuksängen på lasarettet.
Han ville inte prata så mycket.
Låg mest och tittade på oss
Och ibland
på björken utanför.

Oktober kom och gick och han försvann.
”I en ålder av sjuttionio år, nio månader och tio dagar”.
”Låt oss så betänka vår egen förestående bortgång”.

Godtemplarnas florbehängda fana sänktes
tre gånger ned i graven.

Fiske i skogssjön

Jag var en ivrig fiskare som jagade runt på cykel
Till tjärnar och åar med mitt splitcanespö och en Record 1200.
Storgäddan i tankarna.

”Vi drog upp säkert hundra abborrar på ett par timmar,
Hilma och jag”, skröt farbror Evert.

”Vi far dit va, pappa, snälla”.

Med kaffe och smörgås för en hel dag
Åkte vi
flera mil
Till den allra bortersta av skogssjöarna

”Det kanske inte blir hundra, men bra många ska
vi nog ta”, sa du.

Den plattbottnade ekan gick knappt att ro.
”Prova där ute”, sa båtägaren och pekade osäkert
ut mot sjön.
Du sänkte ankaret, en algsmetig slipsten i ett
nött rep
Och muttrade om dybotten.

Det regnade hela dagen. En sur dimma trängde in överallt.
Det enda vi fick upp var grönslemmigt sjögräs och
Några förskrämda tusenbröder.

”Vi provar lite längre ut”, sa du
och rodde båten mot holmarna, valryggar
i det mörka vattnet.

Med kaffe och smörgås för en hel dag
Åkte vi
Mil efter mil
Hem, från den allra bortersta av skogssjöarna.

”Nästa gång är det säkert bättre väder. Nästa gång
får vi säkert fisk.
Nästa gång.”

Gubbens hus

Vi smög upp mot gubbens hus
Hukande bland smågranar och björkar.
”Han har slagit ihjäl sin morsa och grävt ned henne under flaggstången”,
sa Staffan. ”Kasta först du”.

Jag plockade upp en halvrutten potatis
Ur jackfickan
Vägde den i handen och slungade den sen
Mot den vita villan.
Det var inte bara jag som var försedd
Med lämpliga projektiler.
Den vita väggen var snart
Brunprickig av potatissörja.

Från ingenstans kom gubben rusande efter oss
Med ett isande vrål.

Vi sprang, döden i hälarna.
Med brännande lungor
Samlades vi bakom Karlssons dass.
”Där ser ni”, flämtade Staffan. ”Han
är fan inte riktigt klok”.

Urnan

Överst ett kors. I korset ett svart band.
Jag studerade korset och bandet noga
Under den korta vandringen
Från kapellet till den runda gropen.

Inuti, min fars aska.
Hur kunde den se ut?
Jag funderade mycket på det
under den korta vandringen
Från kapellet till den runda gropen.

Det var en varm dag.
Solstrålarna glittrade i Ljungan.
Säkert skulle han ha
Uppskattat det fina vädret
Och med sitt sneda leende
Ha levererat en och annan
Kommentar om sakernas tillstånd.

Framme
Vid den runda gropen
Ställde vi oss i halvcirkel
Jag tog ett stadigt tag i det svarta bandet och firade sakta ner urnan i
den meterdjupa gropen.

Prästen läste bibelorden om att människans dagar är som gräset.
Sen sjöng vi Härlig är jorden, alla verserna.
Sen åkte vi till kusin Rune och
drack kaffe.

Han klev av cykeln

Så fort han såg mig klev han av cykeln,
Torkade svetten ur pannan och sjönk ned i gräset bredvid mig.

”Hur går det för Karlsson med fårena”, sa jag.
”Stockholmarn?” Han grunnade en stund.
”Hä ska nog va koer om hä ska gå”, sa han.

”Männ han ha byggd en bastu nermä ån.
Ja sågen i går. Ja skulle snara na gädder där mä
Elsas brygga. Männ hä ä inte som förr. Ijännväxt
Å jävlit”.

Han reste upp cykeln och grenslade den.
”Hä va rolit å si dä. Å prata en stunn”.