Agneta Pleijel, Sniglar och snö

Hon blir Sveriges första kvinnliga kulturchef på en dagstidning. På Aftonbladets kulturredaktion i de gamla Klara-kvarteren, mitt i det politiska 70-talet, ligger röken tät och krogkvällarna blir sena. Själv måste hon hem till radhuset i Farsta. Förhållandet gnisslar och påfrestningarna att sköta både arbete, man och dotter håller inte. Hon söker sig fram i utforskandet av vem hon är, liksom av män och sexualitet. Och finner till slut den stora, stora kärleken, passionen. Som dock ska visa sig vara mer komplex än man kan ana.

Sniglar och snö är tredje delen i Agneta Pleijels romaner med självbiografisk bäring – en resa genom det bedrägliga minnet och viljan att skriva. I Spådomen – en flickas memoarer sökte Pleijel efter den flicka som en gång var hon i barndomens Stockholm och Lund. Doften av en man gick tätt inpå den unga kvinna som var student i Göteborg. Sniglar och snö tar vid från de första yrkesåren och fram till det egna författarskapet. Agneta Pleijel följer snigelns spår genom ett liv som dotter, mor, yrkeskvinna och älskande.

Recension

Ett liv som blir skön litteratur

Hans flickvän är ung, vacker och riktigt förbannad när hon våldsamt tränger sig in i lägenheten och fysiskt attackerar henne. Han fryser först fast i soffan men lyckas slutligen få ut henne ur lägenheten. När han kommer tillbaka blir det gräl. Hon är rasande på honom som tydligen inte gjort slut som han lovat. Mitt i utbrottet av vrede kommer de där tre svåra orden som hon aldrig tidigare uttalat under sina drygt fyrtio år: jag älskar dig. Nu, ytterligare mer än fyrtio år senare, är de fortfarande ett par som tagit sig igenom många prövningar. Agneta Pleijel har med Sniglar och snö nu kommit fram till tredje delen i sin självbiografiskt baserade romansvit där kärleken har en viktig roll, tillsammans med en hel del annat. Här finns väldigt mycket att tycka om, inte minst en del av formen: ”Jag kan bara komma ihåg hur glad hon blev.” Citatet ger en sorts svar på frågan om vad jaget är, en fråga som författaren, liksom de flesta andra, brottats mycket med. I meningen är ”jag” författaren i det nu när meningen skrivs och ”hon” är författaren i en annan tid. Jaget är inte, det blir, hela tiden. Att hela tiden både existera som första och tredje person ger en bra del av svaret på den annars rätt omöjliga frågan.

Läs Anders recension här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *