I nutidens Grekland bor en familj i djupet av en uråldrig skog: Irini, musikern som lär barn att läsa och spela efter noter, hennes man Tasso, konstnären som ständigt målar med skogen som musa, och Chara, deras lilla dotter vars namn betyder glädje. Den ödesmättade dag då deras liv förändras för evigt slickas himlen av lågor som jagar fåglarna framför sig. Skogsbranden som ska ödelägga deras hem och deras tillvaro kommer svepande.

I de pyrande ruinerna träffar Irini på liket efter den som vållade branden, en fastighetsspekulant som bara hade tänkt bränna av lite mark att bygga på men som istället orsakade en katastrof. Han är död, men orsaken är oklar, och i sitt ursinne över allt mannen berövat dem fattar Irini ett stundens beslut som kommer att förfölja henne.

Medan polisen utreder det gåtfulla dödsfallet sörjer Tasso sin far, som ingen sett sedan branden bröt ut. Tasso brände händerna så illa i eldsvådan att han inte kan måla, och nu har han svårt att försonas med den förkrossande förlusten av sin konstnärliga röst och sin älskade skog. Bara hans lilla dotter, som vill gottgöra den skada som skett, kan ge honom hopp inför framtiden.

Eldens bok är en självlysande skildring med vackert språk och innerlig ton. Den handlar om jakten på mening i tragedins kölvatten, och om de universella band som knyter människor till varann och till det land de ser som sitt hem.

Christy Lefteri växte upp i London och är dotter till cypriotiska flyktingar. Hennes roman, Biodlaren från Aleppo, sålde över en halv miljon exemplar runtom i världen. Även Sångfåglar blev en internationell bästsäljare. Nu är hon tillbaka med ännu en fantastisk och gripande berättelse om det hopp och otroliga mod som finns inneboende i alla människor.

Somrarna 2016 och 2017 arbetade Christy Lefteri som volontär på en flyktingförläggning i Aten. På dagen arbetade hon på förläggningen med att ta hand om barn, städa duschar och koka te. Om kvällarna besökte hon lägren och intervjuade människor om deras liv och flykt. Hon fick höra om deras rädslor, förhoppningar, drömmar och trauman. Samtidigt fick hon lära sig om människosmugglarna och den svarta marknaden. Det var saker hon hoppades att hon skulle kunna förtränga ur minnet, men det försvann inte och i stället började hon skriva.

”Jag ville skriva en berättelse om en man och en kvinna som måste hitta ett sätt att sörja allt de har förlorat och lära sig att leva och älska igen. /…/ Jag ville bygga en historia om människor som desperat försöker hitta en väg ut ur det mörker som världen lagt som en filt över dem.”

Recension

Det brinner. Det brinner i knutarna. Det är två meningar som sammanfattande beskriver innehållet i Christy Lefteris senaste bok. Den är översatt från engelska av Molle Kanmert Sjölander.

Låt mig börja med ”Det brinner”. Läsaren får en intensiv och ruskig inblick i hur det är mitt under en stor skogsbrand i Grekland. Författaren har en förmåga att skildra livet mitt under värsta infernot. Elden härjar nära havet, som tur är. Mycket av handlingen utspelar sig när en kvinnlig huvudperson, tillika mamma, kämpar i vattnet för att hålla sig själv, dottern och en hund ovanför vattenytan. Dottern har fått brännskador på ryggen. Och de får sällskap av en äldre kvinna, som inte orkar vänta på räddningsbåtarna, utan drunknar.

Vi får veta hur den fina skogen, inrymmande så många minnen, nu blir förkolnade svarta rester. Dottern fäller en språkligt intressant kommentar: Vi kan väl inte säga ”skogen”, när det inte är någon skog längre! Ja vad kallar man en före detta skog? Något som varit, men inte är?

Det finns en intrig med flera män inblandade. Kvinnans man hittas på sjukhuset. Han har skadat händerna och kan inte måla sina fina tavlor längre. Farfaderns hus letas upp. Och så finns där en manlig huvudperson. Alla kallar honom Munken och han bär på en skuld. Munken, som sitter vid ett kastanjeträd, iklädd en kapuschong, har startat branden genom att tända på. Hans syfte var att bränna ner lite skog, för att satsa på en hotellverksamhet. Det är inte ovanligt med denna typ av anlagda bränder runt om i världen.

Författaren vidgar alltså perspektivet och borrar djupare i skuldfrågan. Vem bär skulden till alla dessa bränder på olika kontinenter, bränder som ökat i omfattning? I denna recension kan jag inte redovisa hur det går för Munken. Det vore att avslöja för mycket. I stället vill jag komma in på Lefteris stora fråga och som jag försökt fånga i uttrycket: ”Det brinner i knutarna”. Det är något som brådskar och som handlar, inte bara om hus, där en brand kan starta i husknutarna, utan om skogsbränder i klimatförändringarnas spår. Vi bär alla skulden för dem. Det blir varmare och torrare på delar av vår jord och något måste göras.

Boken passar för studiecirklar med vidare diskussion, bland annat om skuldfrågorna i samband med skogbränder. Längst bak i boken finns författarens diskussionsfrågor. Men det finns plats för andra frågor också.

Ingalill Eriksson