Tre noveller av Gunnar Augustsson

Svealund

Mitt på bordet står ett kakfat. Vid ena kortändan finns ett fruktfat och längs den andra tre plastkrukor med basilika, persilja och dill. Han har just satt tänderna i ett äpple som är så stort så att det når över nästippen på honom.

”Du ser ut som en gris”, säger svärmorsdrömmen Åke när han sätter på andra sidan bordet med en råttfälla i handen.
”Det där var inte snällt sagt”, säger Krille när han tuggat så pass att han kan prata.
”Vad äcklig du är”, utropar Åke och följer en äppelbit med blicken som lämnat Krilles mun och glider på duken.
”Vi måste prata om en sak”, säger Krille.
”Prata på du”, säger Åke, ”men jag säger nej.”
”Jag vill vänta på de andra i styrelsen.”
”Vad ska det vara bra för, du och jag kan väl göra upp om det väsentliga. De andra gör ändå som vi säger.”
”Tjena, tjena”, säger Pelle, när han ansluter. Han ställer sig avvaktande vid ena kortändan och tar sikte på stolen bredvid Åke.
Det skrapar i gruset när han drar ut stolen från bordet och sätter sig bredbent, framåtlutad med armbågarna i knät.
”Äre stockholmar’n som kommer”, säger Åke artikulerande med tungan högt upp mot gommen.
Krille tittar på Åke med lyfta ögonbryn.
”Vi ska vara trevliga mot varandra”, säger han, viker ner huvudet en aning och blänger på Åke över glasögonbågen.
Pelle lutar överkroppen mot Åke och frågar:
”Vad du för parfym på dig?”
Åke ler på ett sätt som skulle få vilken ägare till en A-traktor som helst att presentera sin yngre syster för honom. I alla fall om han bor i inlandet.
”Den heter EPA”, säger Åke.
”Den luktar diesel”, säger Pelle.
”Jag har fått den av en entreprenör”, säger Åke och nickar leende med sammanpressade läppar.
”Säljs den på dunk?” undrar Pelle.
”Sluta kivas”, säger Krille.
”Förlåt att jag är sen”, säger Thora när hon skyndsamt anländer i högklackat. Det ser konstigt ut när hon går eftersom klackarna sjunker djupt ner i det lösa gruset. Hon sätter sig bredvid Krille. Djupandas för att inte låta om sig.
”Vad har ni pratat om?” undrar hon mellan andetagen.
”Inget alls”, säger Krille. ”Men vi ska.”
”Vad är det som luktar?”, frågar Thora och tittar sig omkring i gruset.
”Det är Åke”, säger Pelle. ”Han är inte torr bakom öronen.”
”Torka dina öron”, säger Thora och spänner ögonen i Åke. ”Så där kan du inte gå omkring och lukta.”
Åke tittar först på Thora och sedan på Pelle, känner sedan bakom ena örat medan underläppen darrar.
Krille hasar rumpan bakåt mot stolsryggen och börjar dingla med fötterna.
”Vi måste stärka …”, börjar han men blir avbruten av Thora.
”Gör inte så där, du kan ramla framåt”, säger hon och lägger en hand på hans lår.
”… integrationen i området”, fortsätter Krille utan att låtsas om Thora.
”Varför då?” undrar Åke. ”Vi gillar väl redan varandra.”
Åke sitter snett på stolen med ryggen mot den ena sidan och en arm längs ryggstödets överdel. Magen står rakt upp som om han svalt en badboll.
”Vi, ja”, säger Krille och tittar på var och en runt bordet. ”Men jag menar de andra.”
”Vilka då”, säger Pelle, ”de som jobbar här …?”
”Ja”, säger Krille. ”Och de som har kolonilott.”
”Jag vill inte ha hit några fler”, säger Åke med förhöjd röst. ”Det finns redan för många.”
”Vad då, för många?” säger Krille. ”Vi kan inte ha vakanta kolonilotter omkring oss, de växer igen.”
”Till att börja med, kanske”, säger Åke. ”Men senare kan vi kontrollera härstamningen hos spekulanterna.”
”Om det här med integration kommer från någon som jobbar här, föreslår jag avdrag på lönen”, säger Pelle, fortfarande framåtlutad men nu med lyft ansikte i höjd med bordskanten.
”Vi kan inte minska anställdas löner hur som helst”, säger Krille. ”Då har de inte råd att handla mat.”
”Ja, tänk vad dyrt allt har blivit”, säger Thora.
Åke tittar fundersamt ut över området bakom Krille och Thora.
”Jag skulle kunna laga mat åt de anställda”, säger Thora. ”Det är ju bara två.”
”Vi kan inte hålla på med matlag. Det är sånt där näbbstövelsjafs de höll på med på sjuttiotalet”, säger Åke.
”Hur vet du det, du var väl inte född då”, säger Pelle och tittar på bordsskivan.
”Ska det vara på det viset vill inte jag vara med”, säger Åke och börjar resa sig.
”Sätt dig!” säger Krille.
”Ja, gör det”, säger Thora. ”Ta en korvbit”, fortsätter hon och tar upp en plastlåda med lock ur väskan.
”Jag sätter mig, men då ska inga nya kom in på området”, säger Åke och sträcker ut en hand mot plastlådan.
Vad då nya”, undrar Pelle. ”Det har jag inte hört något om.”
”Besökare”, säger Krille.
”Vi skulle kunna ta ut en avgift …”, säger Pelle.
”Jag skulle kunna steka falukorv”, säger Thora.
”Korvstroganoff är gott”, säger Pelle.
”Det är osvenskt”, utropar Åke.
”Du tänker på Biff Stroganoff”, säger Thora. ”Det kommer från Ryssland.”
”Ryssland är bra”, säger Åke. ”Där har de en ledare som håller ordning.”
Det blir tyst runt bordet.
Förresten”, säger Åke efter en halv minut. ”Hur vet vi att alla som vistas på Svealund har rätt att vara här?”
”Det vet vi inte”, säger Thora.
”Vi borde visitera dem”, säger Åke.
”Vad ska vi leta efter?” frågar Thora.
”Morötter”, säger Pelle.
Till följd av att Krille stirrar på honom.
”Sverigekunskaper”, säger Åke.
”Du menar folkbildning …”, undrar Pelle.
”Nej, bevare mig. Inte sådant sossesjafs”, säger Åke.
”Har du sagt A får du säga B”, säger Thora och tittar på Åke.
”Sverigebildning”, säger Åke och tittar på var och en av dem.
”Det är väl samma som folkbildning …”, säger Pelle.
”Nej, det är det inte”, säger Åke och underläppen börjar darra på nytt. ”Sverigebildning är om nationen och monarkin. Inte om folket.”
”Hur mycket kan man ta betalt för en portion korv stroganoff?” undrar Pelle.
”Sluta nu”, säger Krille. ”Det var integration vi skulle prata om.”
”Jag tycker att vi byter namn på falukorv”, säger Åke.
”Hur påverkar det integrationen?” undrar Krille.
”Det får heta Sverigekorv. Då har vi något gemensamt att samlas omkring.”
”Varje gång vi äter”, fyller Thora i.
”Bra idé”, säger Pelle.
”Jag fick inte svar på min fråga”, säger Krille.
”Alla kan äta vid samma bord”, säger Thora och tittar på Krille. ”Det är gemenskap.”
”I Sverige?” undrar Krille.
”Nej, här på Svealund”, säger Thora.
”Bra idé”, säger Krille och gungar med fötterna så att han far framåt, slår hakan i bordskanten och näsan i gruset.”
”Vad var det jag sa”, säger Thora.
”Det ska kosta pengar när man spiller på duken”, säger Pelle.
”Då får de gå hem till sig”, säger Åke.
”Men om de har stuga här?” undrar Thora.
”Då får de flytta eller så kastar vi ut dem”, säger Åke och smäller råttfällan i bordet så en liten bit ost trillar ut på vaxduken.
”Vad har vi kommit fram till”, undrar Krille som just segat sig tillbaka upp i stolen.
”Där ser ni”, säger Åke. ”Så bra samarbete det blir när jag först säger nej.”
”Ja”, säger Pelle. ”Nu händer det saker. Du hade rätt från början”, säger han och tittar på Krille.
”Vad är det som händer?” undrar Krille och känner på näsan.
”Integration”, säger Thora.
”Vad menas med det?” frågar Krille.
”Alla som kommer hit ska få köpa Sverigekorv. Och äta den vid vårt bort.”
”Jag kan ta betalt för att visa hur man äter korven”, säger Pelle.
”Är det Sverigebildning”, undrar Thora.
”Ja”, säger Pelle. ”Att veta hur man äter Sverigekorv kan rädda liv. I alla fall individens eget.”
”Jag kan visitera efter maten så ingen stoppar korv i fickan”, säger Åke och tar ännu en korvskiva ur Thoras plastburk.
”Så bra att vi gör något tillsammans”, säger Krille som dinglar med fötterna och har svårt att låta bli sin ömma näsa.

@ Gunnar Augustsson, 2024

Distansstudier

Peder sitter vid skrivbordet och funderar på hur han ska lägga upp en efterfrågad beskrivning av sitt skönlitterära skrivande. Tittar på datorskärmen, väntar på att få syn på bokstäverna till orden han ska trycka fram, tangent för tangent. I bakgrunden hörs fruns försiktiga rörelser i rummet intill.

Ambitionen är att redovisa användningen av den egna nykonstruerade scenmallen på ett illustrativt sätt. I bakhuvudet finns medvetenheten om sin förmåga att krångla till beskrivningar av egna strategier. Göra dem omständliga eller osammanhängande. Men, att lägga demonstrationen åt sidan är inget acceptabelt alternativ. Han har lovat Agneta i den inofficiella arbetsgruppen att bidra med något under nästa teamsmöte. Dessutom är han beroende av gruppens responser mellan träffarna på skolan, både för sin egen inspiration och för det intellektuella utbytet om skönlitterärt skrivande.

Han börjar skriva, men stannar upp med jämna mellanrum. För fingertopparna över skäggstubben på hakan. Knäpper händerna, stryker ena handens fingrar över den andras knogar. Återupptar pekfingervalsen.

De kommer nog förstå användningen av tabellfunktionen och poängen med kolumnen, men kommer de begripa det stöd till skrivfokus som radindelningen bidrar med? Det gäller att kunna visa hur innehållet på raden ovan flödar över i den närmast under.

Till och från poppar en idé upp om hur han ska formulera sig. En ynka eftertanke senare inser han att den inte passar in i förhållande till innehållet på övriga rader.

Han tittar på klockan, konstaterar att det ännu inte är dags att göra sig i ordning för natten. Typiskt honom att tänka på annat när något är komplicerat.

Men så kommer han på möjligheten att öppna scenmallen och illustrera användningen genom att skriva ner strategin rad för rad i en annan kolumn bredvid mallen. Då blir det möjligt att rad för rad jämföra exemplet med mallen.

Frågan är, hur redovisa detta inför gruppen under ett teamsmöte? En konkret illustration kräver ett ordbehandlingsdokument, men hur visar man det i Teams? Eftersom mallen förvaras i en tabell går den inte att klistra in i ett chattfönster. Tanken på att enbart berätta om hur han går tillväga framstår som torftigt. Det blir som att berätta en rolig historia utan att ta med den fyndiga knorren. Dessutom handlar det inte enbart om mallen utan också om att visa hur det går att konvertera den från tabell till text.

Han suckar djupt, ser på klockan att den överskridit tiden för läggdags. Kniper igen ögonen ett par gånger för att få bort gruskornen och börjar skriva ner tillvägagångssättet i punktform, men kroknar redan efter några rader.

Det gäller att göra förevisningen enkel, konkret och stegvis. Denna kombination går inte att genomföra i ett chattfönster, muntligt eller i en punktlista. Kanske lika bra att skrota idén om att visa scenmallen … Tanken får honom att rynka näsan. Han ska ju lära sig det skönlitterära hantverket, inte ge upp det innan han ens diskuterat det med sina kurskamrater.

Utanför arbetsrummet är det mörkt och tyst. Han kommer att tänka på en student han handledde och som inte tog till sig de förslag han gav. Hade han krånglat till det eller struntade hon i vad han sa? Han öppnar menyn och drar markören ner mot Avsluta Word.

Precis när han ska klicka minns han möjligheten att i Teams dela datorskärm med andra. Var det inte någon i gruppen som gjorde det för inte så länge sedan? Han rätar upp ryggen då han inser att det skulle vara en lösning. Frågan är var han kan hitta information om den funktionen?

Han gnuggar handflatorna mot varandra, förbereder sig att söka på Internet om hur man delar skärm i Nya Teams. Börjar med att föra fönstret med scenmallen åt sidan på bildskärmen och öppnar ett nytt i Safari ”om hur dela skärm i teams”. Skärmen, som sitter ihop med datorn, är bred så det är inga problem med att få plats med fönstren bredvid varandra.

Han nynnar tystlåtet. Vid ett tillfälle för många år sedan fick han höra att han inte kan sjunga, vilket har satt sina spår. Om han nynnar gör han det så enbart katten kan höra, förutsatt att den sitter i knät. Sjunga högt skulle han inte ens tänka på att göra i ett ljudisolerat rum.

Sökningen resulterar i ett antal träffar om tips på hur han ska gå tillväga. Fingrarna rör sig flinkt över tangenterna. Det gäller att hitta den rätta träffen och klicka på den länken. De sex första träffarna går till Microsoft. Det bådar gott eftersom företaget distribuerar Teams. Baksidan är att informationen på sådana sidor vanligtvis är fåordiga. Han associerar till sin övertygelse om att alla It-tekniker lider av elakartade förklaringsnedsättningar.

Andra länkar verkar gå till företag som han inte känner igen namnet på. Särskilt konsultföretag. Problemet med okända företagslänkar är att det inte går att veta vart länken leder. Men de är svåra att låta bli. Som förbjuden frukt. Tänk om han hamnar i en digital Wuhan-nod som gör att datorn smittas, blir seg och får uppkopplingsnöd. Han prövar den ena länken efter den andra, stirrar på bildskärmen, lyssnar efter olycksbådande ljud från datorn och gnuggar ögonen. Söker efter illegalt nedladdade virus, läser några rader på sidan och stänger den snabbt.

Det är bara ett par dagar kvar till mötet, så det gäller att komma på en lösning för att kunna testa demonstrationen av mallen snarast möjligt. Tänk om han inte lyckas, utan sitter där inför de andra med en egen konstruktion som han tror på utan att kunna förmedla den … Pinsamt.

Han provar att scrolla ner i sökfönstret i hopp om att finna den rätta träffen. Det är långt ned till den sista. Mycket långt. Kontrollerar hur många träffar sökningen resulterat i. Ungefär 6 680 000 på 0,47 sekunder. Först tror han inte sina ögon. Sedan slår han sin knutna näve i skrivbordet så tangentbordet lättar ett par centimeter från bordsskivan.

Vilken träff ska han välja? Förbannade alternativsverige! Han avskyr uppmaningar om att ta ställning, det är upp till dig och ingen annan kan göra dina val. Ska det vara så svårt att göra en instruktion som är enkel att följa …

I ögonvrån ser han frun glänta på dörren i nattlinnet med tandborsten i handen.

”Vad håller du på med?” undrar hon.

Han tittar på henne och viftar avvärjande med handen. Hon skakar på huvudet och försvinner ur sikte.

Han vänder ansiktet mot datorn. Gungar bakåt i kontorsstolen. Lägger händerna på huvudet. Kanske för att förhindra att tankarna spränger huvudet. Vem vill ha blodstänk i taket. Det här är ju löjligt, mumlar han, tar ner händerna och drar den ena handen över det ställe på den andra som träffade bordsskivan. Kan man ta en extra blodtryckstablett, tänker han och är på väg att resa sig. Men ångrar sig.

Han väljer en av länkarna till Microsoft. Varför gjorde han inte det från början? Velpelle! tänker han och lutar sig mot bildskärmen. Blinkar några gånger i ett försök att se klarare. När sidan öppnar sig består instruktionen av fyra punkter. Det ska väl inte vara så svårt att beta av dem. Efter att ha läst de avslutande orden: Prova själv! kommer han på sig med att ha återupptagit nynnandet. Tröttheten är borta.

Han öppnar Nya Teams och letar upp identiteten till skolan. För markören till nästa schemalagda möte. Klickar och blir uppmanad att ansluta till mötet. Därefter kommer han till en sida där han måste vänta på att övriga ska ansluta sig. Men vad då, det här är en test. Inte skarpt läge. Är dom inte kloka! Jag vill inte ha kontakt med någon, svarar han dialogfönstret. Letar efter ett ställe på skärmen att klicka bort eländet. Hittar det inte. Men vad i … Det där är inget dialogfönster, utan ett monologfönster. Jävla It-arkitekt!

Han tar tag i bildskärmen på vardera kortsida och skakar den i ett försök att få den att samla sig. Det händer inget, förutom att han får ont i axlarna. Tjugosjutums datorn med bildskärm är tyngre än vad den ser ut att vara.

När en fråga kommer upp om han vill dela dator med Nya Teams rätar han upp sig, lutar sig närmare och fokuserar texten. Om så, gå till Säkerhetsinställningar. Men vad är det här, säger han och sjunker ihop. Han rör sig fram och tillbaka på stolen. Blir sedan stilla. Frågar sig vad det betyder. Vart kom det utpekandet ifrån?

Han söker svar på frågan genom att gå tillbaka till sökfönstret i Safari. Där finns inga svar. Händerna närmar sig bildskärmen. Han kastar sig bakåt i stolen. Böjer sig framåt. Lyfter tangentbordet och gör sig redo att slänga det i golvet. Den korta anslutningskabeln till datorn hindrar honom. Hur i hela friden kommunicerar man med någon som orden inte räcker till för.

Han klickar tillbaka in i Teams. Får syn på en dialogruta med frågan om han vill bli kopplad till Säkerhetsinställningar. Vad händer om han svarar Ja? Han testar. Sätter tänderna i sitt hopvikta pekfinger.

Ännu en fråga kommer upp: Är du säker på att du vill att Nya Teams delar skärm med datorn?

Händerna är tillbaka på tangentbordet.

Vad då säker! Vad är det här, skriker han åt skärmen. Fäster tofflorna i golvet och skjuter stolen bakåt så att den far in i bokhyllan bakom honom.

”Tyst!” hör han från andra sidan dörren.

Varför ska It-arkitekter ha betalt för att driva med vanligt folk, tänker han. Han föser tillbaka kontorsstolen en bit från bokhyllan med hjälp av korta ryck med rumpan.

Lutar sig fram med benen brett isär. Drar båda händerna över ansiktet. Gör sig redo att spotta på golvet, men sansar sig. Ena handen följer skäggstubben på hakan. Han får en association till sin döda mamma, men hon skulle heller inte kunnat svara på frågan.

Skärp dig! tänker han och klickar på Ja-knappen.

Frågan är hur man kan dela skärm när ingen annan är uppkopplad? Han provar. Det enda som händer är att han ser sig själv.

Han tar tag i tangentbordets långsidor, lyfter det trots den fästa sladden i datorn och slår det över datorskärmen. När tangentbordet vikt sig över skärmen inser han att dela skärm betyder att ha någon att dela med. Det är inte lika enkelt som att dela ett äpple åt sig själv. Kunde han inte kommit på det tidigare.

Denna gång rycks dörren upp och frun kommer in i rummet.

”Är du inte klok, slår du sönder datorn!”

Gapande pekar han lamt mot datorn utan att få fram något ord.

Nej, tänker han när hon stängt dörren med en smäll, inte datorn men tangentbordet. En lättnad infinner sig när han inser att det kunde varit värre.

Han är att tillbaka där han började, vilket innebär att han inte vet hur man gör för att dela skärm. Det finns dock en skillnad. Tangentbordet är trasigt.

Men vänta nu, det finns en skillnad till. Han vet faktiskt hur man kan dela skärm, men han vet inte om det han vet fungerar. Att känna till instruktionen är inte detsamma som att lyckas leva upp till den.

Det betyder att han enbart kan få svar på sin fråga om att dela skärm med andra i skarpt läge. Två dagar kvar till mötet.

Hur mycket kostar ett tangentbord? Han överväger kostnaden och fruns kritik när hon får veta den. Han bestämmer sig för att ta reda på hur mycket det kostar, men lägger omedelbart det beslutet åt sidan. Distansstudier i all ära, men hur gör man en sökning på internet med ett trasigt tangentbord.

Han stänger av datorn och tar fram mobiltelefonen. Får för sig att kolla mejlen innan sänggåendet. Det finns ett från Agneta. Hon skriver att två gruppmedlemmar meddelat att de hoppar av sina studier, så det är lika bra att ställa in teamsmötena.

@Gunnar Augustsson 2024

Skidföreningens eldsjäl

När jag för femte gången läst det tre dagar gamla obesvarade mejlet från Emma där hon uppmanar ordföranden att kalla till möte, stänger jag e-postprogrammet. Skidspåren har snöat igen, skriver hon, de behöver spåras. Ingen i styrelsen bekräftar uppmaningen. Ska inte en av våra mest lovande åkare få ett svar om sina träningsförutsättningarna?

Klockan är halv tio. Från köket hör jag kaffebryggaren gurgla och något som delas på en skärbräda. Den lilla biten kardemummalängd som blev över igår, kanske …

Jag vänder huvudet och tittar mot marken. Sikten skyms av rimfrosten på fönstrets nedre del. Rakt fram reflekteras solljuset i iskristallerna på de avlövade grenarna. Omkring nollan igår, femton minus idag. Emmas vädjande ord i mejlet tar över, de dimrar det nedkylda landskapet. Var jag dum som lät mig övertalas att väljas in i styrelsen?

Av de föreningsstyrelser jag varit med i, är denna ett bottennapp. Sämre ordförande finns inte. Chefer har jag haft, som bara några veckor efter sin befordran uppnått sin inkompetensnivå och fastnat där. Senaste pinnen på karriärstegen satt för högt och ett steg tillbaka lockade inte.

En mer misskött förening känner jag inte till. Inte ett år till i styrelsen. Inte ett möte till heller, för den delen.

Varför svarar ingen förtroendevald på mejlet? Vem kan jag vända mig till?

Ställer mig upp, måste härifrån. Byta ut luften i lungorna mot friskare och syrerikare. Magen suger och svider, bara tanken på förmiddagskaffe ger halsbränna.

Smyger ut till kapphyllan, lirkar bort hällan på överdragsbyxorna från kroken. Kliver i dem. Lyfter dunjackan från galgen, tar tag i den så den inte svänger tillbaka och dunkar in i väggen. Värmen från byxorna omsluter benen. Väntar med jackan, lägger den på golvet. Hängslena stramar, svårt med andningen av att sitta framåtlutad på pallen och knyta icebugsen.

För in armarna i jackan, drar lätt i kragen bakom nacken så tyget formar sig utmed ryggen. Låter dragkedjan vara öppen. Tar med mössan och vantarna.

Försöker låta bli att tänka på mejlet och smärtan i magen, ger i stället akt på detaljer omkring mig. Undviker stöta till inneskorna längs sockeln och paraplyet som står mot väggen intill ytterdörren. Borde ställa undan det. Stänger dörren ljudlöst.

I trapphuset sticker rengöringsmedlet i näsan från det våttorkade marmorgolvet. Sätter försiktigt ned skosulorna i golvet för att inte glida på dubben.

Hissen är fyra våningar upp. Ids inte ta trapporna med ytterkläderna på. Trycker på knappen. Trampar på stället. Glasögonen immar igen, flyttar ner dem på näsan. Lyssnar efter ljudet i hisschaktet som hörs när hissen närmar sig. Det är tyst. Pressar in knappen igen.

Glasögonbågen är mitt i synfältet. Väntar på att dörren ska öppnas. Grimaserar åt den sura smaken på tungan. Varför kommer inte hissen? Värmen alstras under jackan och fastnar där.

Hissen stannar med ett sugande ljud. Dörren gnisslar när mekaniken trycker den åt sidan. Skrapande metall när dörrhalvorna går omlott och löper in i utrymmet mellan trapphusväggen och schaktet.

Kikar under lugg, är redo att gå in.

Där är han! Ordföranden.

”Ska du ner?” frågar han stående intill tryckknapparna.

Orkar inte svara, tar ett steg in det smala utrymmet. Han flyttar inte på sig.

Huvudet värker. Måste bli av med övertrycket.

”Har du sett Emmas begäran om möte angående skidspåren?” frågar jag och tränger mig förbi med axeln släpande mot den ljusgrå perstorpsskivan på hissväggen. Måtte inte en skruvskalle sticka ut och rispa jackan.

”När skickade hon mejlet?”

Han trycker på dörrstängningsknappen, tittar sig i spegeln och drar fingret längs ena mungipan.

”För tre dar sen”, säger jag och tittar upp mot hans nacke där han står likt en papperskorg på en lyktstolpe, bred upptill och smal nedtill.

”Skriv en dagordning och skicka den till mig”, säger han och vinklar huvudet halvvägs mot mig.

”Du är ordförande och jag sekreterare. Du skriver dagordning, jag protokoll”, svarar jag.

En svettdroppe kliar när den rinner från hårfästet ner längs tinningen. Torkar bort den med jackärmen.

”Jag vore oerhört tacksam om du gjorde en dagordning och skickar den till mig”, säger han.

”Om jag gör en dagordning, mejlar jag den till samtliga i styrelsen.”

”Men det ser inte snyggt ut”, säger han. ”Jag tänkte be dig göra en dagordning igår när jag var på frimurarna, men efter mötet var tanken borta.”

”Du har alltså läst mejlet?” frågar jag medan fukten breder ut sig under armarna.

Lättar på jackans övre del med båda händerna för att släppa ut överskottsvärmen. Den lyfter från axlarna och glida ner mot överarmarna.

”Jag sa ju det!” säger han.

Luften omkring oss står still, luktar instängt. Hissgolvet är inte rengjort ännu.

”Nej, du antydde att du inte läst mejlet”, säger jag när hissen bromsar in på bottenvåningen.

För fram den ena foten ett halvt steg när jag mellan honom och väggen ser BV-knappen slocknat. Måste ut innan jag flyter bort.

”Vi måste hjälpas åt”, säger han samtidigt som dörrarna öppnas.

”Tycker jag också”, svarar jag när svalare luft smeker kinderna.

Han blockerar utgången. Står med ena foten i hissen och den andra i trapphuset.

Gå ut någon gång! Jag vill ha frisk luft! vill jag skrika.

”Bra! Vi är överens”, säger han och skyndar mot ytterdörren med ryggen mot mig.

”Om vad?” sväljer jag och förblir stående med torr strupe när hissdörrarna stängs framför näsan på mig.

Trycker på våning tre. Drar armarna ur jackan genom att luta kroppen först åt den ena hissväggen, sedan den andra. Hänger jackan över armen. Är blöt på ryggen.

Öppnar ytterdörren lika försiktigt som när jag gick ut.

Doften från mikrad kardemumma välkomnar mig.

”Kaffet är klart!” hör jag från köket när foten passerar tröskeln.

Tanken på svart kaffe resulterar i ett stigande illamående som när ebb övergår till flod.

Flödet lindras när Emmas runda, svettiga ansikte från förra träningen tar form i minnet. Snökristallerna följer mösskanten från öra till öra. Hon som klippte av sitt blonda böljande hårsvall för att slippa besväret med frisyren efter träningspassen.

Jag lägger jackan på pallen under hatthyllan och går in med kängorna. Ett par kliv blir extra långa, försöker pricka mattorna.

Stängde jag av datorn?

”Kommer snart”, ropar jag samtidigt som jag sätter mig vid datorn och klickar på Nytt dokument i ordbehandlingsprogrammet.

@ Gunnar Augustsson, 2024